Tjo!
Den 27 juli var jag med på mitt livs första fjäll-lopp. 12 kilometer i Ottsjö. Tänk att det finns enda upp till 100km… Imponerande att folk klarar det. Emil var support och vi, tillsammans med Emils vänner, åkte dit inför start. Tre av Emils vänner, Hampus, Erik och Tom, sprang 45km loppet som startade kl 9 medan 12km loppet startade kl 13. Så jag tillsammans med Erika, Emelie och Filip (också vänner till Emil) startade kl 13. Innan loppet stod jag i skåpbilen och kokade tortellini. Det lilla jag vet om löpning är bland annat att man ska boosta med kolhydrater. Försökte få i mig tortellinin 2h innan men var för nervös för att äta ordentligt. Har någon prestationsångest som ligger djupt inne som blommar fram när det är tävling. Det är konstigt, för jag är verkligen inte bland dom bästa och hade bara som mål att ta mig i mål. Visst ville jag komma i mål i någorlunda bra tid men det var inte viktigt. Emil hjälpte mig att komma tillbaka till tanken att ha kul och ta mig i mål. Inget kaffe blev det innan iallafall, då blir pulsen och stressen för hög. Hade redan tillräckligt med de piskande hormonerna.
Under loppets gång hade jag ROLIGT! Sprang långsamt och kontrollerat i början. Det är ju alltid en klunga vid start så hade fullt upp att ta mig förbi människor oavsett. Loppet börjar med ca 1-2km ganska brant uppför, genom skog på en ”motorväg” till stig, haha! Det har gått ett antal lopp här. Det duggregnade mest hela tiden och var kring 12 grader vilket jag tyckte var otroligt skönt. Jag kan inte hantera värme och löpning, har tränat alldeles för lite på det. Väl upp på kalfjället glesades klungan och vi sprang på rad i kö över spång och lera. Jag upplevde att jag kände mig väldigt trygg med underlaget, att det var ojämnt, halt och lerigt. Det beror nog på alla fjällmil jag har i benen. Efter ca 4km hamnade jag i en klunga längre fram som höll ungefär samma tempo som jag så tog rygg på de. En av tjejerna hade högtalare och spelade gamla dängor. Normalt hade jag föredragit tystnaden på fjället men just här uppskattade jag det mycket! Peppigt!
Efter ungefär 9km började jag känna av tröttheten i vristerna och fötterna. Nu var vi ännu glesare och jag och en 12 åring (sjukt imponerade by the way) turades om att ligga före den andra. Inte medveten från hans håll tror jag men han körde lite mer gas-broms och jag mer ett jämnt tempo. Sista 2km sprang jag ifrån honom och hans mamma men det sjuka var att precis innan mål tar han spurten och springer om mig. Jag hade inte ens chans!
Jag sprang på 1h och 26min, är väldigt nöjd! Blir taggad på att slå det till nästa år eller springa 27km. Först måste jag bara vänja mina ben vid så långa sträckor… Dom kände jag av dagen efter.
Lämna ett svar